Hur recenserar man någons sorg? Det låter sig helt enkelt inte göras på ett sätt som håller den recenserades såväl som den recenserandes integritet intakt. Därför är det skönt att Ewa Åkerlinds slimmade diktsamling - till det yttre endast, skall sägas - Saknad slog an en ton i mig, att jag inte ens kände behovet av att se allt med så kritiska ögon. Kanske är det för att jag också förlorat någon jag älskat, om än inte under samma omständigheter och på samma slutgiltiga sätt. Men Ewas sorg är något helt annat. Döden är det ögonblick när någon trycker på slutarknappen och fotografiet tas. Sedan går inget att ändra, händelsen står där som den var och minnena är det som återstår.

Ewa Åkerlinds dikter tar risker. Läser man dem för snabbt framstår de som banala. Därför rekommenderas tid. Läs varje rad långsamt och låt den sjunka in. Tänd gärna ett ljus. Det handlar inte om att försöka vara djup; det handlar om att försöka närma sig. Med finstämda och lågmälda ord som ändå härbärgerar stort raseri (här kan man ana ekon av Dylan Thomas berömda Do not go gentle into that good night … / rage, rage against the dying of the light) skildrar Ewa känslor som inte borde kunna kläs i ord. Det kräver stort mod att våga dela med sig på det här sättet.

Samlingen är vackert formgiven med omväxlande vit text på röd bakgrund och vice versa. Man får intrycket av att hålla i något stort som tar liten fysisk plats. Som livet, fast omvänt.

Recension:  Alexander Nyström (alex@cronopio.se)

Saknad - dikter ur sorgen släpptes 29 november 2009 efter ett samarbete med St Görans Församling och Sjukhuskyrkan på KS.